Je

... har det gått sedan Daniel och jag blev ett par (officiellt iaf). Tiden har gått väldigt fort och det känns som hundra år sedan vi blev tillsammans. Det var sommar och 30 grader varmt i Halmstad, nu är det -15 och snö här i Stockholm. Det som inte har förändrats är hur bra vi har det tillsammans. Vi lever ihop, jobbar ihop, har en söt Råtta ihop och skrattar ihop. Det känns så enkelt större delen av tiden även om vi har våra duster ibland. Vet att jag har hittat min prins och är oändligt tacksam för det<3

Sann kärlek kan inte döljas - spanskt ordspråk

Viss kärlek är som vinteräpplen, mognar sent och håller länge - okänd

Det finns dagar som bara blir så där riktigt riktigt bra. När allt blir så där lyckat som man önskar att alla dagar bli. Igår var en sådan dag! Vi hade anatomiföreläsning mellan kl 09.30 och 18.00 och sedan blev det en spontankväll för S I.
Indisk mat och en och annan öl/cola/shot bjöds det på och kvällen kantades massor av skratt och underbara människor.

Det är inte så många gånger i livet som man hittar människor som det helt enkelt bara klickar med, att man dessutom hittar 5 personer samtidigt som funkar fantastiskt bra ihop hör inte till vanligheterna. Jag kan med all säkerhet säga att jag funnit vänner för livet i gruppen S I. Det kommer bli två fantastiska år, det är jag helt säker på!

Idag var Emma G här från Hstad och hälsade på. Vi hann promenera, handla, äta lunch, promenera, åka pendeltåg, fika hos Nicklas, åka pendeltåg och hälsa på Älsklingen på gymmet! :)Det tråkiga med att flytta är att man inte hinner träffa sina vänner lika ofta som man vill!

... är det latinska namnet för Klumpfot. En missbildning som drabbar ca 1-2/1000 nyfödda barn. Denna missbildning ger en felställning av skelettet i ena eller båda fötterna och de/den drabbade foten ser inåtvikt ut. Orsaken till klumpfot är okänd men man vet att de finns en viss ärftlighet. Man vet också att missbildningen är vanligare hos killar än hos tjejer (50%).

Klumpfot

Karakteristiskt är att muskulaturen på underbenets insida är mycket stram och muskulaturen på underbenets utsida försvagad. Det gör att barnet inte kan vinkla foten uppåt. När muskulaturen aktiveras böjs foten snett inåt. Källa: http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=2602

Hur behandlas det?
Det kan variera mellan olika sjukhus, men vi använder sedan flera år tillbaka den så kallade Ponseti-metoden som blir allt vanligare.
Under barnets första tre månader tänjer och gipsbehandlar vi varje vecka. Vid omkring sex veckors ålder gör man en liten operation där hälsenan delas, det gör att den automatiskt förlängs när den växer ihop. Efter omkring tre månader får barnet ha särskilda skenor, ortoser, som hjälper till att hålla foten rättställd. Efter nio månader och helst fram till fyra års ålder behöver barnet bara ha skenorna på natten.
Denna metod är tillräcklig för de flesta, men omkring 10 procent av barnen har en mer svårbehandlad klumpfot som kan kräva ytterligare operationer. Källa: http://www.viforaldrar.se/artiklar/2007/04/20/fakta/index.xml


Prognosen för barn som föds med klumpfot (som får behandling) är bra. De flesta kan leva sitt liv som vanligt. Något nedsatt rörlighet och styrka kan förekomma. Ensidig klumpfot innebär ofta att "klumpfoten" blir något kortare än den andra samt att vadmuskulaturen på det benet är underutvecklat.

Jag är född med ensidig klumpfot på höger foten. För mig innebär det att jag har två olika storlekar på fötterna, det skiljer två till tre skostorlekar. 39/40 på vänster och 37 på höger (klumpfoten). Min högra vad är betydligt mycket mindre än vad min vänstra är och jag har väldigt begränsad rörlighet i fotleden på höger ben. Balansen och styrkan är något som jag har tränat upp under min uppväxt så den är bättre men inte alls på samma nivå som det "friska" benet/foten.

Vet inte exakt vilken behandling som jag fick men jag vet att hälsenan är delad och att läkarna flyttade senor från insidan av min fot till utsidan. Jag hade skor med en järnstång emellan för att tvinga högerfoten utåt. När jag blev äldre så sov jag men en skena som också skulle hålla foten i ett utåtvridet läge.


Jag kan egentligen inte säga att detta har påverkat mig eller min barndom särskilt mycket. Jag började gå när jag var 10 månader och har sedan varit mer än aktiv (sjövild). Jag har spelat fotboll i 16 år utan några större problem. Det enda kan vara att högerfoten blir uttröttad snabbare än den västra och det kan märkas på t ex cuper och träningsläger där belastningen blir större och frekventare under en kortare tid. Jag har betydligt sämre tillslag med höger foten då den är svagare samt att jag har svårt att nöta skott och inlägg länge utan att foten blir trött och gör ont. Även balansen på högerbenet är sämre vilket resulterar i att jag har svårt att använda det som stödjeben och är därför extremt högerfotad!!

Vad gäller köpa skor så ska jag väl erkänna att det är inte alltid är det lättaste men det har blivit bättre med åren. När jag var yngre köpte jag två par med olika storlekar och lämnade in det felaktiga paret till hjälpmedelscentralen och fick pengar för det (bra att anses missbildad av staten). Idag har jag inlägg till högerskon vilket gör att skillnaden är mycket mindre och det fungerar oftast bra att köpa storlek 38 till båda fötterna.


Det är aldrig någon som har märkt att det är något konstigt eller annorlunda med min fot och trots att det är stor skillnad på vaderna så är det aldrig någon som har sett den förrän jag har berättat om min klumpfot. Det som jag själv märker är att ju ondare eller tröttare foten är desto mer "inåt" går jag med den. Det är precis som om den vill gå tillbaka till utgångsläget  när den har ont.

Jag kommer aldrig kunna springa runt obehindrat i höga pumps och det ser lite roligt ut när jag har stövlar på mig eftersom den ena sitter tajt runt vaden och den andra är lite lös men jag gillar båda mina fötter lika mycket. Klumpfoten har inte påverkat mitt liv till det sämre, den kanske tom har gjort mig lite starkare. Jag är lycklig att jag har kan gå, springa och träna utan större problem, det finns de som har sådan tur!

D jobbar i eftermiddag så jag tänkte följa med honom och köra ett styrkepass innan fotbollsträningen ikväll. Det har varit lite svårt att få några rutiner på styrketräningen sedan flytten men det börjar blir bättre. Dock svårt att ställa om från att cykla till gymmet på 5 min till att ta pendeltåget på 20 min enkel väg. Vet att det kommer bli lättare när skolan börjar och jag kan träna i Uppsala, så jag får bita ihop till dess.

På schemat idag:

• Rygg

• Bröst

• Triceps

Dagens " Bra sagt":

"All träning är som att sätta in pengar på banken, ju mer du sätter in nu ju mer kan du ta ut i framtiden" - Michael Phelps

Jag önskar att jag skulle kunna säga att jag är en person som älskar att träna i alla lägen men i verkligheten är jag lat. Visst älskar jag känslan av att vara vältränad och den underbara känslan av endorfiner som pumpar runt i kroppen efter träning men jag älskar inte smaken av blod i munnen eller mjölsyra som pyser ut i öronen. Trots detta har jag tränat regelbundet i nästan hela mitt liv.

Började spela fotboll som åttaåring. Minns fortfarande vad jag hade på mig första träningen, vad jag kände och hur jag tänkte. Dessa minnen är glasklara som om de hände för två minuter sedan. Min första match spelade vi mot Lerums IS, jag gjorde fyra mål.
Jag var egentligen ingen fotbollstalang även om jag kanske ibland ansågs vara det. Jag var en träningstalang, att gå till träningen var det bästa jag visste, det fanns inte mycket som kunde få mig att strunta i en träning. Vi (mina föräldrar) fick till och med planera semestern så jag inte missade för många träningar.
Känsla har hållt i sig och så här 16 år senare spelar jag fotfarande. Nu har jag precis bytt förening för femte gången i ordningen och tränar nu med ett lag här i Märsta.

Handboll, golf, simning och tennis är andra sporter som jag har testat på med blandade resultat. En sak har jag ändå lärt mig; jag är en lagidrottare. Vet inte vad det är som gör det men att dela träning, matcher, förluster, vinster med andra gör att jag är beredd att ge lite till när jag egentligen är helt slut.

Jag tränar även på gym, har gjort det till och från sedan gymnasiet, men det är väl först de senaste året som jag verkligen förstått tjusningen med att träna styrketräning. För mig har styrketräning alltid innebärt komplettering till fotbollen. Gärna benträning då det är i mitt förefaller sig så att jag har väldligt obalanserad styrka mellan över- och underkropp (övervikt ben). Idag har jag hittat motivationen till att träna styrketräning på "riktigt". Jag kör ungefär 3-4 ggr i veckan och på bara några månader märker jag enorm skillnad. Jag mår bättre, känner mig starkare, känner mig piggare och har även tappat en hel del i vikt.

Det avsnitt som nu kommer är något som jag aldrigt trodde att jag skulle få skriva. Under sommaren har jag börjat träna distanslöpning. Fotboll är uppbyggt helt på kortare intervaller i olika tempo så att springa en längre sträcka i samma tempo har alltid varit pest och pina för mig. Det har gått bra i ca 100 meter sedan börjar jag tänka på hur jobbigt/tråkigt det är och slutar springa. Då kom den där dagen i maj när jag sökte till Hälsoutvecklarutbildningen och jag såg att det skulle vara ett konditionstest för att antas och jag fick av någon underlig anledningen för mig att det var Cooper-test (vilket det självklart inte var). Det var bara att ta turen vid hornen och ge sig upp på galgberget (Hstad) för att löpa. Till min stora förvåning har det inte alls varit så jobbigt som jag trodde. Har löpt ca 2-3 ggr i veckan nästan hela sommaren och nu kan jag till och med tycka att det är skönt. Ska under hösten utmanna mig själv och försöka mig på att springa milen på tid.  Återkommer mer till det senare.


Jag har tränat fotboll regelbundet hela mitt liv, inte för att jag gillar att ta ut mig, för att jag älskar fotboll. Jag tränar styrketräning för att jag har hittat glädjen och tjusningen med att bli starkare (även i överkroppen). Löpningen var en slump som blev till en utmaningen. Backar aldrig från en utmaning!

Jag är en väntande människa, en person som hänger upp sitt liv på "nästa" händelse. För två veckor sedan vid den här tiden bodde jag i Halmstad men väntade på att flytta. En vecka tillbaka i tiden hade vi precis flyttat hit och jag väntade i första hand på att affärna skulle öppna så jag kunde införskaffa de saker vi behövde och inte behövde för att överleva vår nya vardag.  I andra hand väntade jag på att D skulle komma hem från jobbet. Idag går hela min dag ut på vänta på att klockan ska bli 20.00 så jag kan bli besviken på Biggest Loser Sverige för att det inte lever upp till den amerikanska versionen. 

En väntande människa är ofta tom, för känslan som kommer efter det stora "eventet", läs idag Biggest Loser, som man väntat på är tomhet. Nu är det över. Därför börjar man tänka på nästa stora händelse och återgår till att vänta. En lång evig väntan med inblickar av tomhet.

Jag har sedan jag flyttade hit har jag åstadkommit en hel del; jag har kommit in på min utbildning, fått extrajobb, hittat ett nytt fotbollslag att träna med, hittat ett elljusspår att motionera i, spanat in området mm. Allt detta känns duktigt då vi endast bott här i en vecka men jag lyckas inte riktigt njuta av resan till mina små mål. Jag väntar istället; på träningen imorgon, på första arbetspasset på torsdag och på skolan som börjar den 27.

Nu är det dags att sluta vänta och börja leva