Je

Jag önskar att jag skulle kunna säga att jag är en person som älskar att träna i alla lägen men i verkligheten är jag lat. Visst älskar jag känslan av att vara vältränad och den underbara känslan av endorfiner som pumpar runt i kroppen efter träning men jag älskar inte smaken av blod i munnen eller mjölsyra som pyser ut i öronen. Trots detta har jag tränat regelbundet i nästan hela mitt liv.

Började spela fotboll som åttaåring. Minns fortfarande vad jag hade på mig första träningen, vad jag kände och hur jag tänkte. Dessa minnen är glasklara som om de hände för två minuter sedan. Min första match spelade vi mot Lerums IS, jag gjorde fyra mål.
Jag var egentligen ingen fotbollstalang även om jag kanske ibland ansågs vara det. Jag var en träningstalang, att gå till träningen var det bästa jag visste, det fanns inte mycket som kunde få mig att strunta i en träning. Vi (mina föräldrar) fick till och med planera semestern så jag inte missade för många träningar.
Känsla har hållt i sig och så här 16 år senare spelar jag fotfarande. Nu har jag precis bytt förening för femte gången i ordningen och tränar nu med ett lag här i Märsta.

Handboll, golf, simning och tennis är andra sporter som jag har testat på med blandade resultat. En sak har jag ändå lärt mig; jag är en lagidrottare. Vet inte vad det är som gör det men att dela träning, matcher, förluster, vinster med andra gör att jag är beredd att ge lite till när jag egentligen är helt slut.

Jag tränar även på gym, har gjort det till och från sedan gymnasiet, men det är väl först de senaste året som jag verkligen förstått tjusningen med att träna styrketräning. För mig har styrketräning alltid innebärt komplettering till fotbollen. Gärna benträning då det är i mitt förefaller sig så att jag har väldligt obalanserad styrka mellan över- och underkropp (övervikt ben). Idag har jag hittat motivationen till att träna styrketräning på "riktigt". Jag kör ungefär 3-4 ggr i veckan och på bara några månader märker jag enorm skillnad. Jag mår bättre, känner mig starkare, känner mig piggare och har även tappat en hel del i vikt.

Det avsnitt som nu kommer är något som jag aldrigt trodde att jag skulle få skriva. Under sommaren har jag börjat träna distanslöpning. Fotboll är uppbyggt helt på kortare intervaller i olika tempo så att springa en längre sträcka i samma tempo har alltid varit pest och pina för mig. Det har gått bra i ca 100 meter sedan börjar jag tänka på hur jobbigt/tråkigt det är och slutar springa. Då kom den där dagen i maj när jag sökte till Hälsoutvecklarutbildningen och jag såg att det skulle vara ett konditionstest för att antas och jag fick av någon underlig anledningen för mig att det var Cooper-test (vilket det självklart inte var). Det var bara att ta turen vid hornen och ge sig upp på galgberget (Hstad) för att löpa. Till min stora förvåning har det inte alls varit så jobbigt som jag trodde. Har löpt ca 2-3 ggr i veckan nästan hela sommaren och nu kan jag till och med tycka att det är skönt. Ska under hösten utmanna mig själv och försöka mig på att springa milen på tid.  Återkommer mer till det senare.


Jag har tränat fotboll regelbundet hela mitt liv, inte för att jag gillar att ta ut mig, för att jag älskar fotboll. Jag tränar styrketräning för att jag har hittat glädjen och tjusningen med att bli starkare (även i överkroppen). Löpningen var en slump som blev till en utmaningen. Backar aldrig från en utmaning!