Tacksam
I eftermiddags tappade jag min plånbok på bussen hem (kanske ett straff för att jag tog bussen istället för att gå hem). I plånboken hade jag ALLT; bankkort, två tågkort, CSN-kort, körkort och alla andra kort man behöver. Det fanns även kontanter och lite annat smått och gott.
Hann tänka alla fula ord som finns, ringa och beklaga mig för D och grubbla på hur jag ska kunna transportera mig de närmaste dagarna. Sur och grinig som jag var lyssnade jag ändå på Daniel när han sa åt mig att ringa SL och kolla med dem. Efter mång om och men fick jag iaf tag i bussgaraget men självklart hade de inte fått in någon plånbok. Känner mig vid det här laget aningen bitter på livet och hittar på massa teorier om hur universum försöker göra mitt liv jobbigt.
Just när jag är på väg att ge upp ringer bussgaraget upp mig och en skrattande mans röst säger;
- Hej Josephine! Är det du som är så slarvig att du tappar din plånbok på bussen?
Aldrig har jag varit så tacksam för att någon kallat mig slarvig:) Jag frågar snällt om jag får komma och hämta min plånbok direkt och han säger fortfarande lika skrattande att jag är mer än välkommen. Lyckas fixa en sms biljett precis innan min mobil dör helt och tar mig till bussgaraget som ligger en bra bit från var vi bor.
Hämtar min plånbok av den skrattande mannen som fortfarande tycker att det är roligt att driva med mig 40 min efter vårt telefonsamtal (jag bjuder gladeligen på det). När jag väl har min kära bruna plånbok i säkert förvar i jackfickan inser jag att jag är långt från centrum och att bussarna inte går särskilt ofta. Står där i valet och kvalet om jag ska börja gå eller vänta en halvtimme på bussen. Då stannar en buss med skylten "Ej i trafik" och den söta snälla busschauffören frågar om jag vill åka med till stationen. Kan inte beskriva min tacksamhet.
Nu tar jag tillbaka alla fula ord och elaka tankar om universum och hoppas att det inte händer något sådant här imorgon bara för att jag var dum idag. Hoppas hoppas hoppas!!
Tänder ett ljus för alla snälla och ärliga (och skrattande) människor
Hann tänka alla fula ord som finns, ringa och beklaga mig för D och grubbla på hur jag ska kunna transportera mig de närmaste dagarna. Sur och grinig som jag var lyssnade jag ändå på Daniel när han sa åt mig att ringa SL och kolla med dem. Efter mång om och men fick jag iaf tag i bussgaraget men självklart hade de inte fått in någon plånbok. Känner mig vid det här laget aningen bitter på livet och hittar på massa teorier om hur universum försöker göra mitt liv jobbigt.
Just när jag är på väg att ge upp ringer bussgaraget upp mig och en skrattande mans röst säger;
- Hej Josephine! Är det du som är så slarvig att du tappar din plånbok på bussen?
Aldrig har jag varit så tacksam för att någon kallat mig slarvig:) Jag frågar snällt om jag får komma och hämta min plånbok direkt och han säger fortfarande lika skrattande att jag är mer än välkommen. Lyckas fixa en sms biljett precis innan min mobil dör helt och tar mig till bussgaraget som ligger en bra bit från var vi bor.
Hämtar min plånbok av den skrattande mannen som fortfarande tycker att det är roligt att driva med mig 40 min efter vårt telefonsamtal (jag bjuder gladeligen på det). När jag väl har min kära bruna plånbok i säkert förvar i jackfickan inser jag att jag är långt från centrum och att bussarna inte går särskilt ofta. Står där i valet och kvalet om jag ska börja gå eller vänta en halvtimme på bussen. Då stannar en buss med skylten "Ej i trafik" och den söta snälla busschauffören frågar om jag vill åka med till stationen. Kan inte beskriva min tacksamhet.
Nu tar jag tillbaka alla fula ord och elaka tankar om universum och hoppas att det inte händer något sådant här imorgon bara för att jag var dum idag. Hoppas hoppas hoppas!!
Tänder ett ljus för alla snälla och ärliga (och skrattande) människor
Kommentarer
Trackback
